Lavendelfälten vid Sénanqueklostret i Provence

Det enda vi planerat för den här dagen var att bege oss upp i bergen för att se de omtalade lavendelfälten i Gordes. Men som vanligt fylldes dagen med många andra spännande upplevelser också. Som här. När vi var vi på väg över Durancefloden fick vi se en hängbro i trä bredvid oss! Vi kunde inte stanna mitt på vägen, så jag fotade genom vindrutan och sedan hittade vi en avtagsväg så att jag kunde springa tillbaka och ta några bilder.

Träbron byggdes mellan 1844 och 1848 på order av kung Ludvig Filip I. Den är 300 meter lång och har ett trädäck som är sex meter brett. Så roligt att se att den får vara kvar, trots att den inte används längre.

Och titta vilket vackert vattenhjul! Tyvärr blir det så här utfrätt i färgerna när solen står högt på himlen. Skall man ta fina foton måste man vara uppe med tuppen (som för övrigt är symbol för Frankrike, det har jag skrivit om här.)

Kvarnen och vattenhjulet byggdes 1859 för att mala en växt till pulver, eftersom växten (krapp) innehåller alizarin som är ett rött färgämne. Det kallas också turkiskt rött eller krapprött och har använts som färgämne ända sedan 1300-talet. Numera framställs det oftast syntetiskt eftersom det är billigare.

Jag blir så glad att se att man varit mån om att bevara både hängbron och vattenhjulet, trots att de inte längre fyller någon praktisk funktion. Mer av det tänkesättet!

Ibland hamnar man på en plats som är alldeles magiskt vacker… Det här är Gordes. Och ja, ni ser ju själva. Vi hade siktet inställt på lavendelfälten, men åker vi tillbaka till den här regionen måste vi besöka den lilla staden på bergskanten, med utsikt över dalen.

Ser ni muren, som är byggd med upprättstående stenar på toppen. Och cypressen som är full med kottar. Vet ni förresten att namnet Cupressus kommer från myten om Kyparissos, en av Apollons älskare, som av sorg förvandlades till en cypress när han av misstag råkade döda sin tama hjort. Cypresser är symboler för sorg, så visst är det litet märkligt att man så gärna vill ha dem i alléer och litet överallt? Men kanske har man då en mer avslappnad inställning till liv och död.

Vi njöt en stund av utsikten på den här berghällen. Längre ut vågade jag inte gå, två meter längre fram var det en brant på flera hundra meter  rakt ned.

Efter att ha tagit oss fram på vindlande bergsvägar var vi till sist framme vid det omtalade lavendelfältet! Vädret har ju varit nyckfullt under våren och försommaren. Här hemma har det varit varmare än någonsin, men i Frankrike både kallare och regnigare, så lavendeln var inte färdigvuxen och fullt utslagen när vi var där. Det var fint att se ändå, och föreställa sig hur människor valt att bo så här isolerat. Helt utan teletäckning var det också, bara en sådan sak  ;)

Man kan ana hur det kommer att fullkomligt explodera av lila nyanser om ett par veckor.

I en pittoresk liten by, Saint-Laurent-des-Arbres, på väg mot nästa boende fanns det en enda restaurang, Le Papet. Vi hade tur att få bord och lunchen var överraskande god. Jag tittade nu på Tripadvisor där Le papet finns med, och de har fått väldigt fina omdömen. Vi valde tvårättersmenyer nästan hela tiden i Frankrike, varmrätt och dessert, och nu när vi är hemma igen inser jag hur sötsuget gått fullkomligt bananas. Det känns som det saknas något när vi bara äter varmrätt utan dessert.

Ser ni så fint de har dekorerat, med penseldrag av balsamico och en blå eller gul prick på kanten av tallriken. Det måste jag testa.

En skylt med texten ”Villa Mon Amour”. Den satte ju igång fantasin om vad det är för verksamhet, eller om några har döpt sin bostad till det. Hemma i Sverige googlade jag och bakom den blygsamma entrén med den uppseendeväckande skylten döljer sig ett pensionat med fem rum. Bilderna från deras hemsida ser verkligen lockande ut, de serverar trerättersmiddagar och de har pool. Återvänder vi till den här platsen vill jag bo där och jag vill äta lunch hos Le Papet.

Sista biten till pensionatet där vi skulle bo trixade vi oss runt på trånga gator som man knappt kunde tro var bilvägar, men det var de. De ansågs till och med vara stora gator, se bara på den här skylten som satt längs en gata/bilväg där vi knappt kom fram utan att repa sidospeglarna.

Alla dessa fönsterluckor i olika färger, så fint det är!

Framme! Här skulle vi bo kommande natt, i källarvalven på en gammal kvarn. Spöklikt, men väldigt mysigt.

Några snabba tips om du besöka den här regionen och se lavendelfälten

★  Lavendelfälten blommar från slutet av juni till mitten av oktober. Färgen är som mest intensiv från sista veckan i juni och hela juli
★  Avsätt tid för att se Gordes. Jag har sett bilder från staden nu i efterhand, och allt verkar så pittoreskt och fint
★  Ät gärna lunch och middag på Le Papet i Saint-Laurent-des-Arbres, men boka bord i förväg, det blir snabbt fullsatt
★  Bara 30 min från vårt boende finns Avignon med det imponerande påvepalatset. Säkert värt ett besök, men vi hade den här resan kommit överens om att minska ned på besök i slott, grottor, borgar och religiösa byggnader

Övriga inlägg från vår resa längs Franska Rivieran:

* Storslaget utan dess like på Le Vieux Castillon
* Behagliga dagar på ljuvligt pensionat i Carcassonne
* En mysig kväll i den nästan overkligt franska och idylliska byn Peyriac-de-Mer
* Missa inte La Table d’Emilie i Marseillan
* Lunch i amerikansk 50-talsstil i Nîmes
* Vi besöker romerska Pont du Gard och våtmarkerna i Camargue med vilda hästar
* Vi bor i källarvalven på en kvarn från 1400-talet
* Lavendelfälten vid Sénanqueklostret i Provence
* Medeltida gator och livfulla torg i Aix-en-Provence
* Planering inför vår resa i Provence och Languedoc-Roussillon

 

I nästa inlägg skall ni få se bilder på hur mysigt vi bodde i kvarnen, alldeles nära Orange och Avignon

Välkommen att titta in igen och följa med oss på vår resa genom text och bilder!

♥