Jag har länge tänkt att vi borde besöka Linnés Hammarby, sommarbostaden dit familjen Linné flydde när de ville komma bort från den dåliga luften och oväsendet i Uppsala. I dag passade vi på att åka dit efter att tjejerna haft sin sista danslektion för terminen. Bättre sent än aldrig… vi har ju bara bott i närheten under fjorton år… ;-)
Här bakom gallerstaketet ligger gården Hammarby, som är en av Sveriges mest stilriktigt bevarade 1700-talsgårdar. Väldigt snyggt snidat staket, eller hur? Det var antagligen sådant man pysslade med under mörka höst- och vinterkvällar, istället för att surfa runt på Internet.
Allt är så välskött och välbevarat här. Titta bara på fasaden och fönstren, och på grästaket!
Min lunch med sallad, räkor och en hallondressing, vilket gav en annorlunda men fräsch och god smak.
Jackie var modig och valde vegansk lunch med pasta, rödbetshummus och en röra av kronärtskocka. Det slutade med att vi bytte tallrikar. Inte mig emot, det var otroligt gott och jag undrar om jag ätit kronärtskocka på det här sättet tidigare. Det måste jag absolut göra fler gånger. I butiken köpte Jackie ett marsvin. Vad är det med gosedjur som gör att man aldrig ledsnar på dem, hur gammal man än blir och hur många riktiga djur man än har?
Runt hela Linnés Hammarby är det välgjorda och vackra gärdsgårdar. Solen föll så fint genom de smala, avkvistade grenarna. Jag tänkte först beskriva gärdsgårdsbygget som föråldrat. Men, nej, det kändes inte alls rätt. Föråldrad har en underton av att någonting är otidsenligt och förlegat, och det är ju verkligen inte gärdsgårdsbyggen. Visserligen har den tekniken använts i Sverige under imponerande 1000 år, men intresset för den gamla traditionen bara växer. Hantverk som gärdsgårdsbyggen imponerar på mig, det är aktningsvärd kunskap som jag är glad att den lever vidare.
En traditionell gärdsgård består bara av naturmaterial, varken färg, kemikalier, spik eller ståltråd behövs. Man värmer smala grangrenar över öppen eld tills saven kokar i grenen och gör den böjlig som en gummislang. Då har man i regel inte mer än någon minut på sig att sno vidjan kring stolparna innan vidjan stelnar. Här använde jag mitt Tamron 90/2,8 för att få en riktigt skarp bild på barken och vidjorna.
Intresset hos Jackie och Bella avtog efter någon timme.., särskilt som jag kröp omkring och fotade närbilder på alla växter… ;-)
Vilken idyll den här platsen är, jag kan verkligen rekommendera ett besök. Det var vårt första besök, men absolut inte det sista. Jag vill komma tillbaka när fler växter blommar och när det är dags att skörda grönsaker, råg och äpplen.
♥
Hello from abroad 