Patrik som var den klokare av oss, åtminstone när det gällde säkerheten i USA, ville helst ta de stora vägarna mot Palm Desert. Risken är stor för vägrånare på de små vägarna. Så genom Kalifornien följe vi highway 10.
Vindkraftverk, berg och sönderspruckna vägar, så såg det ut.
Plötsligt, mitt i ökenlandskapet, dök det upp så kallade gated communities som var avskilda från resten av landskapet genom stängsel som krävde tillträdeskontroll. Utanför de här områdena var det torrt, kargt och ogästvänligt. Innanför var det raka motsatsen. Konstbevattningen slog på ideligen på alla grönområden och golfbanor. Det kändes väldigt märkligt att vara en del av något så konstgjort.
Så här bra bodde vi under några dagar för inte mer än 500 kronor per natt. Så billigt var det tack vare ett erbjudande från en hotellkedja. Vattnet i poolen var så varmt att inte ens jag behövde tveka.
Patrik ville spela golf, och jag följde med. Titta, vilken läcker golfbil!
Vår var inte lika snygg, men väldigt rolig att köra! Så rolig att jag var bara en hårsmån från att köra in i en annan golfbil när jag kom susande i hög fart och bromsarna inte tog… Där hade jag tur…
Overkligt. Det ordet skulle jag kunna använda om och om igen för att beskriva det vi upplevde under den här resan. Det var overkligt att vara mitt ute i öknen och ändå stå på gräs. Det var overkligt att vara omgiven av enorma berg med en overkligt blå himmel.
Efter några avkopplande dagar i den här konstgjorda miljön, susade vi vidare mot något verkligt och äkta, nämligen Grand Canyon. Det var en omtumlande upplevelse som gjorde mig alldeles tårögd. Ni kommer att förstå varför i nästa inlägg.
Litet less på de stora vägarna med inte särskilt intressanta vyer, ville jag se ”det riktiga” USA när vi lämnade Palm Desert. Vilket innebär småvägar. Så blev det, genom Arizona mot Grand Canyon.
Vid flera tillfällen ångrade jag mig och önskade att vi hade valt större vägar. Vi åkte i flera timmar utan att se en enda bil på vägen. Det var verkligen obehagligt. För att inte tala om landskapet som var så storslaget att jag kände mig som en väldigt, väldigt liten människa i förhållande till naturens krafter. Vidderna var ibland så vidsträckta att det var som att vara på ett hav utan något slut, skogarna så täta att våra granskogar skulle te sig som en liten skogsdunge i jämförelse. Över vägen kom det bollar av torra buskar rullande. Jag fick tvinga mig själv att inte tänka på att något skulle kunna hända oss, och att ingen då skulle veta var vi var.
Genom bilrutan fotade jag en plats där man uppenbarligen bodde i sin husvagn med skrot och bråte runt omkring. Trailer parks såg vi många, och särskilt en gjorde mig mållös. Mitt ute i ingenstans stod det husvagnar uppställda och det gick omkring människor på platsen. Ut från taket på en av husvagnarna hade man lagt en vanlig plåtskiva och skrivit ”Café” på. Uppenbarligen hade ett antal människor skapat sig en boplats där ute i ödemarken. Jag vågade tyvärr inte fota.
På vägen stannade vi och åt i en liten stad där jag bara väntade mig att någon skulle ta fram en banjo och börja klinka. Jag vågade inte ta fram kameran där heller. Vi åt ganska snabbt och åkte vidare.
♥
Hello from abroad 