När vi var i Normandie i somras stod vi mitt på den strand där ett av de svåraste, blodigaste och även viktigaste slagen utkämpades för att ta tillbaka Frankrike och Västeuropa, som ockuperats av Tyskland – nämligen Omaha Beach.
Vi såg havet där så många män drunknade när deras båtar sänktes eller på grund av att deras packning var för tung och de inte orkade simma med den. Och vi såg den breda stranden där nästan alla i den första truppen av allierade blev nedmejade av tyskarnas kulsprutor och granateld. Bara tio procent av dem som landsteg först klarade sig.
Vi stod på de trettio meter höga klipporna, där de allierade klättrade upp för att stoppa tyskarna, och det var lätt att föreställa sig deras skräck när tyskarna försökte skjuta dem när de var på väg upp, och skära av repen på stegarna.
Jag har inte varit särskilt intresserad av att lära mig mer om andra världskriget, men efter vårt besök i Normandie har jag ändrat mig helt och hållet.
D-dagen var den dag då de allierade invaderade Normandie. Det var den 6 juni 1944 och invasionen gick under kodnamnet Operation Overlord.
Dagen innan invasionen talade General Eisenhower (som senare blev president, ni vet) till fallskärmsjägare i den amerikanska 101 Luftburna Divisionen, Airborne Division, eller Screaming Eagles som de också kallades. Det var en riskfylld plan, och det finns uppgifter om att General Eisenhower hade förberett ett kort tal inför ett möjligt nederlag.
På Airborne Museum i Normandie har man återskapat tillfället. I bakgrunden står en av de stora DC 3:orna (C-47). För drygt 70 år sedan var flygfälten i Storbritannien fullständigt belamrade med bombflygplan, glidflygplan och transportflygplan som alla väntade på anfallsordern. I hamnarna väntade över 5.000 fartyg av olika storlek på att transportera 160.000 soldater till stränderna i det nazikontrollerade Frankrike.
Men först skulle 24.000 allierade soldater hoppa fallskärm och landa med glidflygplan mitt bland fienden för att bereda vägen för den stora invasionen.
På Airborne Museum fick vi en uppfattning om hur det måste ha känts, när vi gick in i det här planet. Det var mörkt och man hörde ljudet av flygplan runt omkring. Det var väldigt effektfullt, särskilt som planet vi stod i skakade under fötterna precis som ett riktigt plan. Vi stod i öppningen på planet, som om vi skulle hoppa ut över Normandie, och såg alla fallskärmarna och planen på himlen runt omkring. Det var riktigt mäktigt och gripande att föreställa sig spänningen och skräcken över att tyskarna satt där nere beredda med kulsprutor.
Byn Sainte-Mère-Église stod mitt i den väg som det var mest troligt att tyskarna skulle använda för en eventuell motattack mot trupperna på Utah Beach och Omaha Beach. Här landade de första fallskärmsjägarna vid 01.40. Många byggnader i Sainte-Mère-Église brann den natten och lyste upp himlen för tyskarna, och en del fallskärmsjägare landade i brinnande hus och dog innan de lyckades ta sig ut. Trots stora förluster för fallskärmsjägarna blev Sainte-Mère-Église den första befriade byn i Normandie.
Fallskärmsjägaren John Steele fastnade med fallskärmen i byns kyrktorn och kunde bara titta på när striderna pågick under honom. Skadad i foten och efter att ha spelat död i två timmar blev han senare tillfångatagen av de tyska soldaterna. Han lyckades dock fly några timmar senare för att ansluta till sina egna trupper. John Steele var med ända fram tills krigsslutet och finns som staty, hängande i en fallskärm, i kyrktornet i Sainte Mére Église. Ser ni honom på bilden?
Invasionen över havet skedde på fem stränder. Från öster till väster hade de kodnamnen: Sword, Juno och Gold (brittiska med flera trupper) samt Omaha och Utah (amerikanska trupper). Avståndet från Sword till Utah är åtta mil.
Stränderna med kodnamn, där landstigningen skulle ske.
Efter den luftburna fasen strax efter midnatt, startade en amfibisk landstigning med allierat infanteri och pansardivisioner vid 6.30. Själva landstigningsfasen gick under kodnamnet Operation Neptune. Som jag nämnde tidigare överlevde inte många ur den trupp som först landsteg. Det var maximal ebb, långgrunt och de trötta och sjösjuka soldaterna som var nedtyngda av blöt och sandig utrustning orkade inte springa på den 180 meter breda stranden, och marken var helt öppen med tyskar som låg uppe på klipporna.
En timme före landstigningen hade ettusen bombplan fällt flera tusen ton bomber för att spränga bort minor, taggtråd och andra hinder. På grund av dimma träffade dock inte en enda bomb målområdet.
Av de drygt 40000 soldater som ingick i landstigningen, dog ungefär 3 000 och 8000 skadades redan under de första timmarna. Tyskarna öste kulregn över de allierade som anföll på stranden och nästan inga befäl klarade sig. Trots att soldaterna i den första anfallsvågen förlorade sina befäl och därmed saknade ledning, lyckades de överlevande omorganisera sig och bryta sig igenom taggtråden och de minerade fälten. De organiserade anfall upp mot klipporna och lyckades öppna några av utgångarna från stranden så att fler soldater kunde ansluta sig till anfallet inåt land.
Slaget om Normandie blev en avgörande seger för de allierade.
Vid Airborne Museum finns det här konstverket som visar detaljer från D-dagen. Stegar uppför klipporna till Pointe du Hoc finns med, liksom kyrkan i Sainte-Mère-Église och jag antar att det är en fältkanon i kanten.
Två dagar efter invasionen upprättades en kyrkogård, den amerikanska krigskyrkogården, på Omaha Beachs högsta topp. Här finns nu en vacker minnesträdgård där varje stupad allierad soldat representeras med ett stort vitt kors eller en davidsstjärna.
Här vilar fler än 9000 män och tre kvinnor.
Kanske en svenskättling.
Ibland kunde man inte fastställa vem den döde var.
Kyrkogården är väldigt vacker med utsikt ut över Omaha Beach och havet. En fin plats för att hedra alla som miste livet för att befria Frankrike och Västeuropa från det nazistiska Tyskland. Det var en otroligt stark upplevelse. Det var så lugnt och stilla och nästan helt tyst trots att det var många besökare på kyrkogården. Jag tror att alla var lika berörda och tagna av platsen med alla män och kvinnor, vars liv och öden tog slut här i Normandie.
Tips om en väldigt välgjord teveserie som utspelar sig under andra världskriget, inklusive D-dagen
Band of Brothers är baserad på bästsäljaren av Stephen E. Ambrose med samma namn och beskriver livet för E-kompaniet, 506:e regementet i 101:a luftburna divisionen i den amerikanska armén. Serien bygger på intervjuer med överlevande samt soldaters dagböcker och brev och beskriver dessa tappra mäns erfarenhet av otroliga fasor och hur deras liv blev en legend. Teveserien kan ses på HBO och/eller beställas från exempelvis cdon.
Några snabba tips inför besök i spåren av D-dagen
★ Det finns många krigsmuseum i Normandie och många minnesmonument. Överallt visar skyltar vägen till viktiga platser för olika slag och/eller museum
★ Missa inte Airborne Museum, vilket innehöll enormt mycket som var intressant och mycket mer än vad vi kunde ta till oss under ett besök. Den interaktiva upplevelsen att stå på ett plan på väg att hoppa ut över Normandie var riktigt mäktigt!
★ Det tar bara åtta minuter med bil från Omaha Beach till den Amerikanska Krigskyrkogården (Le Cimitière Americain de Colleville-sur-mer/Normandy American Cemetery and Memorial). Den måste upplevas, så missa inte den
★ Från Omaha Beach till Airborne Museum är det 40 minuters bilresa
I nästa inlägg skall ni få se bilder från Pointe du Hoc, en väldigt vacker plats på en klippa med mängder av kratrar från bomber, bunkrar som vi gick ned i och kulsprutevärn, bland annat.
Välkommen att titta in igen och följa med oss på vår resa genom text och bilder!
♥
Hello from abroad 
Nu har jag äntligen kommit igång med att läsa din reseblogg. Starten blev här i Normandie. Jag har varit hår flera gånger och min pappa (svensk men med olika pass…) tillhörde, på de allireades sida en av de som överlevde här. Han har berättat och på just de platser ni besökte plus en del till tillbringade vi tid. Vi bodde i Aromanche i 8 dagar och had egott om tid att ta oss runt. Pegasus Bridge och huset där idag café Gondré ligger och den byn var den första by att befrias och även där var min pappa med och hoppade fallskärm ner.
Väldigt intressant att läsa dina tankar och fakta om allt detta som aldrig får falla i glömska. Stort tack! (Jag var här innan jag började blogga så det finns nog bara lite om det hela skrivet hos mig. Och då i pappas namn, Allan Mann)
GillaGilla
Jag säger som du – detta är platser vi måste besöka – vi måste se! Inga filmer eller böcker kan visa vad det egentligen handlar om på samma sätt som ett besök på de platser där allt har utspelat sig. Och alla dessa museer mm som levandegör händelserna och fördjupar insikten. Samma sak med det som är kvar av muren genom Berlin. Och koncentrationslägren. Har man inte varit där kan man inte förstå omfattningen.
Men Arromanches hann ni inte till, å andra sidan såg ni sådant som vi inte sett. Så mycket det finns att se och lära!
GillaGilla
Åh, så fruktansvärt men ändå intressant! Jag är mycket nyfiken på historiska händelser när jag reser och det är så viktigt att komma ihåg sin historia så inte misstagen upprepas. Särskilt viktigt för våra barn! När vi var på besök i Mostar i fjol var barnen alldeles tagna av dagen. Det blir så påtagligt när alla parker och många trädgårdar idag rymmer gravar från kriget som pågick i början på 90-talet. Tack för ett mycket intressant inlägg!
GillaGilla
Oj sorglig men himla intressant läsning. De var mycket man fick lära sig här, håller med dig att historia är intressant. Riktigt nyttig läsning och kul med alla bilder så man fick ett sammanhang.
GillaGillad av 1 person
Tack :) Jag kände ett så starkt behov av att förmedla vad vi upplevde. Jag läste på ganska mycket om andra världskriget efter att vi kom hem, när det vi sett väckte en massa frågor och även känslor. Ändå är det svårt att ta in hur fruktansvärt det faktiskt var, det är så långt från ens egen verklighet. Våra barn, 11 och 12 år, har inte ens börjat läsa om andra världskriget i skolan, så det här blev deras första intryck kan man nog säga av kriget. Det var en stark upplevelse att stå på Amerikanska Kyrkogården. Trots att det var många barn där var det alldeles tyst och stilla. För barn var det nog enklare att förstå det hemska när de stod på en gravplats, än att sätta sig in i att många av de som låg på kyrkogården blev sönderskjutna av tyskar på den vackra stranden och på Pointe du Hoc.
GillaGillad av 1 person
Band of Brothers har jag ju sett liksom fler dokumentärer om Omaha Beach du beskriver. Skulle dock ärligt talat inte vilja besöka dom. Lika lite som jag skulle vilja sätta min fot i något koncentrationsläger. Alltför skrämmande, alltför tufft och hemskt att ta in, men självklart MYCKET nödvändigt att minnas, då de flesta som levde under 2:a världskriget snart inte finns något med.
GillaGillad av 1 person
Det var gripande, och jag grät på vissa av platserna vi besökte när känslorna vällde över. Men jag tänker tvärtom, jag vill se, kanske för att förstå bättre. Om det någonsin går att förstå.
GillaGilla
Jag kan tycka att jag har läst och sett så mycket om andra världskriget men just rena fakta har jag ändå dålig koll på. Intressant att få se bilder hur det ser ut för jag hade nog mer en strand för ögonen och inte klippor som skulle bestigas…
GillaGillad av 1 person
Ja, jag har också tyckt att vi läste väldigt mycket om andra världskriget i skolan. Ändå kan jag inte säga att jag har haft ett bra grepp om vad som egentligen hände, bara i stora drag. Att komma till Normandie var en ögonöppnare och att se det vi såg har gjort att jag har fått ett behov av att lära mig mer. Antagligen i ett försök att förstå.
GillaGillad av 1 person