Langhammars, Digerhuvud och Gamla Hamn – Sveriges största raukområden

Fårö var inte kärlek vid första ögonkastet, men vid andra fanns det ingen återvändo, jag var helt frälst. Det hade regnat hela natten och på morgonen var det fortfarande disigt och fuktigt och absolut inget badväder, så vi bestämde oss för att åka till de två naturreservaten Langhammars och Digerhuvud på Fårö.

I slutet av inlägget visar jag bilder från Gamla Hamn, där en av de mest välkända raukarna finns, den som kallas Hunden, och faktiskt också ser ut som en hund. Jag tycker själv att det blev ganska magiska bilder, men det var ett litet äventyr att få till dem. Jag berättar som sagt längre ned i inlägget.

När vi kom ut till kusten blev landskapet så här vindpinat och kargt, med låg växtlighet. Där och då kunde jag förstå åtminstone en sak hos Ingmar Bergman, nämligen hans kärlek till Fårö.

Tänk att ha en liten stuga just här, med utsikt mot havet, och kunna höra hur höstvindarna stormar runt knutarna. Det skulle vara en så häftig upplevelse. En dröm som helt säkert aldrig går i uppfyllelse, men det är tillräckligt att jag blir glad av att tänka på den.

Ser ni gruppen med små fiskebodar långt där borta på andra sidan viken, dit körde vi på kalkstensvita vägar. Vi såg först inte en enda bil eller människa, det var som att vara helt ensam och utlämnad till naturen.

Jag var redan kär i det karga landskapet, så när de här litet större raukarna dök upp förstärkte de bara känslan. För att inte tala om den torra busken på stranden! Så vacker kontrast med det spretiga och taggiga grenverket i den här engelskt röda ockranyansen mot den kalkstensvita stranden och de grå raukarna. Här i Langhammars naturreservat, på allra nordligaste Fårö, finns ett femtiotal raukar.

Det här är också raukar, bara av en mindre sort. Raukarna har bildats och formats genom erosion av vind och vatten. Mjuka bergarter har brutits ned och det som finns kvar av det som en gång var en klint, det vill säga en brant strandklippa, är den hårda kalkstenen. Erosion pågår hela tiden av den gotländska kusten, så med tiden kommer det att bildas nya raukar.

Har ni tänkt på att raukarna finns med på baksidan av 200-kronorssedeln, med Ingmar Bergman på framsidan.

Men vad är det här? Vattnet bryts en bit ut och innanför mot stranden är vattnet helt lugnt med mängder av fåglar. Visst ser det märkligt ut?

Vet ni vad det är som gör att vattnet stannar upp så att det bildas en liten vik vid stranden?

Till slut såg vi honom – Langhammarsgubben, som den här rauken brukar kallas.

Här har vi lämnat Langhammars raukområde och kommit till Digerhuvud, det allra största raukområdet i Sverige. Området är 3,5 kilometer långt och här finns flera hundra raukar som är 1-8 meter höga. Ni ser så vackert det är. Det kändes nästan overkligt att klättra omkring där, som att vara på en annan planet.

Hoppas att ni fortfarande är kvar, och inte har klickat härifrån på grund av den massiva bildbomben med karga kustremsor, raukar och klapperstensstränder. Nu skall ni nämligen få se raukar fotade sent på kvällen.

Jag insisterade på att vi skulle åka till något av raukområdena för att fota i solnedgång. Jag körde som ett jehu så fort jag kunde på kurviga, smala vägar till Gamla Hamn, där vi läst att det skulle finnas raukar. Bilen var vi tvungna att parkera en bit ifrån stranden, så vi halvsprang i riktning mot solnedgången. Men var fanns raukarna?!!

Det började bli rejält mörkt och klapperstensstranden var inte den enklaste att ta sig fram på, men jag sprang längs stranden och försökte samtidigt se om den där Hunden stod där nere i vattnet någonstans. Litet stressande, eftersom ljuset var så fint och jag verkligen ville få till åtminstone ett foto med raukar i solnedgång.

Och längst bort på stranden såg vi den! Det var magiskt. Bortsett från att några tyskar placerat sig på den perfekta platsen framför raukarna, och jag tvingades gå ut i vattnet med mina låga sneakers (eller faktiskt Bellas sneakers, som jag lånat) för att få till en vettig bild. Men vad gör man inte.

Vi hade ungefär en kvart på oss att ta bilder, från det att vi såg rauken till dess att solen hade gått ned. När jag tog den här bilden var jag litet fräck faktiskt. Tyskarna som satt på första parkett och bara tittade utan att ta bilder erbjöd sig inte att lämna litet plats åt oss andra, så jag böjde mig helt enkelt över honom med kameran så att jag kände hans hår under min haka. Nöden har ingen lag.

Jag hoppade emellan med bilder på raukarna, men senare i kväll kommer bilder från Visby med tips på ett par bra restauranger och en inredningsbutik man inte får missa. Titta gärna in igen!

♥